GLADHA SNUSBUSS-BUS!

GLADHA SNUSBUSS-BUS! Av Anthe Sandelin år 2004

Om det var i slutet av 50- eller början av 60-talet skall jag låta våra osagt. Dock var det under realskoletiden, kanske i 35 eller möjligen 45. Jag kommer ihåg att det nyligen skett ett skifte på rektorsstolen vid Läroverket i Härnösand. En äldre älskad men knappast fruktad rektor lämnade plats åt en yngre som var fruktad men knappast älskad. En disciplinärjärnhand kramade skolan och dess elever. Den lössläppta frihet till skratt och busstreck i korridorer och på skolgård som rådde under Silens tid var tillända. Atmosfären var numera frostig och avvaktande. Ett kallt krig rådde mellan rektor Gladh och elevkåren. Säga vad man vill om denne man men visst ”brydde han sig”, låt vara på ett fiskalt och föga älskvärt satt, men hans ”järnkoll” var imponerande. Han stod ju där mellan 0745 till 0758 mitt i vestibulen, bistert mönstrande sina elever när dom andfådda och rosiga av vinterkylan släntrade in genom skolporten till första lektion. Hans ambition var att inpränta namnet på skolans samtliga elever. Jag tror han lyckades. Med händerna på ryggen och med en sträng pastorsliknande hållning och uppsyn besvarade han elevernas underdåniga hälsning med en värdig och avmätt långsam nickning. Gu’nåde den som inte hälsade. Han kallades tillbaka och upplystes om att på den har skolan hälsade lärare och elever på varandra…..för den goda stämningens skull.. jag kommer att meddela din klassföreståndare detta vårt samtal…..God morgon! Du kan gå … till lektion nu.

Så där var det, i alla fall enligt mina minnesbilder. Vad är att säga så har i efterhand? Ja möjligen att ambitionen var lovvärd men metoden tveksam. Eller att det var andra tider då. Visst fick han som han ville vad gällde hälsningsdisciplin och ett sordinerat lugn i korridorerna. Visst kom eleverna bättre i tid till skolan. Rektorn stod ju och räknade in fåren fram till 0758 när första ringningen ljöd. Då stängde han resolut skolporten och den olyckliga lilla skara som fastnat på utsidan fick stå där i kylan i avvaktan på att morgonbönens tröttsamma budskap malt färdigt i klassrumshögtalarna. Den inleddes nämligen i samband med andra ringningen kl 0800 och då skulle redan eleverna sitta tysta i bänkarna med psalmboken på bänklocket. Inpassage i skolan före kl 0758 var enligt rektor Gladh en förutsättning för att hinna detta. Kanske hade han rätt, i alla fall om man rörde sig med hans vuxna värdighet och långsamma galoschavtagning. Men som vesselsnabb realskolegrabb, god för 9 blankt på 60 meter, kunde marginalerna pressas betydligt. Det var det vi tyckte när vi stod därutanför och frös. Klockan 0805 öppnades åter porten i största nåd. Rektorn tog upp namn, tillhöll oss att hålla tiden bättre i fortsättningen och meddelade att han självklart avsåg att underrätta respektive klassföreståndare för rättmätig bestraffning i form av anmärkning for sen ankomst. Slokörade lommade vi iväg genom tysta korridorer. ”Djävla gubb-tjyv! !” väste någon i mungipan när vi kommit utom hörhåll.

Som alltid när förtrycket från centralmakten ökar, det gäller nog i alla hierarkiska maktstrukturer, så drog sig folket undan och undvek större revolutionära fältslag. Därtill var deras stridsduglighet otillräcklig, dömda till nederlag i förväg inför drabbningar i öppen terräng. Nej endast gerillakriget erbjöd möjlighet till motstånd. Nålstick och smärre blixtöverfall på rektorns fogdar ute i klassrummen var den enda möjligheten till kamp mot övermakten. Klassrummet var elevernas revir. Har bland kritdamm och doften av sura sockar kände vi oss hemma. Lärarna befann sig i var kula och levde under ett diffust hot från oss infödingar.
Ofta drabbades lärare som egentligen inte borde drabbas. Som den har gången som jag tänker på. Vår tyska fröken! En uppenbart hygglig, snäll, varm och duktig lärare. Men det var just det, att hon var lärare, som ohjälpligt gjorde henne till en potentiell fiende. Stackars hon! Hon gav mig bra betyg också kommer jag ihåg, och snygg var hon dessutom. Gracil, välväxt och med ett underbart sprakande illrött har. Hon satte igång en hel del pubertala fantasier bland oss grabbar när hon svepte in i klassrummet klädd i sin blommiga klänning som tillät en ganska generös mönstring av hennes kropp. Men hon var ju lärare, och kvinnliga sådana, framförallt tysklärare var ju per definition ”tanter” varför vi ganska snabbt slog vara sexuella fantasier ur hågen och tog dom som en tillfällig felkoppling i limbiska systemet uppe i hjärnkontoret. Det var ju så mycket som snurrade i skallen på den tiden…….men ”tanten” var nog knappast mycket mer än trettio år! !

Erik Björne var på många sätt tongivande i klassen. Högröstad och orädd. På fritiden körde han häst uppe hos bonden Ecke Mellander på Myran. Förutom att hantera seldon och tömmar hade Ecke även invigt Erik i snusandets fröjder.

En dag hade Erik en fräsch dosa Ljunglöfs Ettan med sig till skolan. På rasten före tyskan var vi några grabbar som stängde in oss på goss-toaletten och lät oss bjudas från den ovala asken av gråbrun papp. Det var ett fumlande med den ostyriga mörkbruna mörjan. Mycket hamnade på tänder och läppar men under upprymt flabb kände vi snart den typiska nikotineuforin bädda vara hjärnor i bomull. Seansen avbröts av den ilskna ringsignalen. Vi spottade och lade ut. Sköljde vara munnar rena. Alla gjorde vi så utom Anders E. som till vår stora beundran förklarade att han avsåg att sitta med en prilla inne under det stundande läxförhöret i tyska! Allt gick väl den första kvarten. Starka verben och prepositionerna seglade som vanligt omkring i ljudmiljön. Anders satt stolt som en tupp i banken med putande överlapp. ”Fröken” märkte ingenting och om hon möjligen gjorde det så valde hon taktiskt nog att inte göra sak av det hela. Vi som var invigda fnittrade och bligade intresserat bort mot Anders som fortfarande verkade vara ”karl för sin snusbuss”…… han hade dessutom just klanderfritt på frökens fråga om prepositionen ”mit” svarat ”dativ” utan att prillan hamnade på sned. Vi var imponerade!

Då, efter en diskret knackning utan inväntan på svar, öppnas dörren. Rektor Gladh uppenbarar sig i sin värdiga gestalt, stänger dörren bakom sig, bugar lätt mot tyskfröken, vänder sig mot klassen och avvaktar….. Slamret kommer först från ordningsmannens bänk. Han vecklar ut sin lekamen ur pulpeten och står snart upp. Kedjereaktionen är igång. Efter en öronbedövande kakafoni av stol-och bänkskrap mot golv och väggar står snart alla elever upp intill sina bankar beredda till hälsning.
”God morgon!” hälsar rektorn och bugar lätt. ”G- Goo- God morgon. . . gon..on !” kommer från klassen i ett utdraget och illa samstämmigt korus.
Han vänder sig mot fröken som ser en smula orolig ut.
”Jag avser att följa undervisningen en stund. Var så god och fortsätt.”
Rektorn vandrar långsamt längst bak i klassrummet och intar en position som ger god överblick. Inte bara fröken ser orolig ut. Jag smygkollar bort mot Anders. En återhållen panik kan läsas i hans ansikte. Jag ser sedan precis när det sker, när han slutligt beseglar sitt öde. Ty att svälja en prilla gör man inte ostraffat: Ett snabbt svep med tungan under överlappen, ett nästan omärkligt ”gluckande” ljud när han sväljer och struphuvudet som gör sin lilla typiska nigning. Han ser efteråt påtagligt lättad ut…..

Läxförhöret fortsätter, nu under mer betryckta former. Fröken bemödar sig att inte ställa för svåra frågor, att rikta dom till någon som hon förmodar kan svara. Sannolikt uppfattar hon rektorns närvaro som en yttring av misstroende inte bara mot klassen utan också mot henne. Rektor Gladh får sig elementär tyska repeterad……den finita verbformen sist….”gewesen war”….inte ”war gewesen” ….och absolut inte ”habe gewesen” som min bänkgranne Janne diskret föreslog mig innan han försiktigvis skulle räcka upp handen. Jag avstyrde hans kunskapsmässiga självmordsförsök och han tog snabbt ner handen.

Janne var svårt pressad. Läxan var grovt försummad. Kunskaperna knappa. Det var bara en tidsfråga innan även han måste avge ett svar. Fröken insåg säkert att rektor förväntade sig en bredare spridning av frågorna.
Fröken Fransiska, hon hette faktiskt så, vilket vackert namn för övrigt, fick en allt rosigare ansiktsfärg. Stora röda varma fläckar hade börjat växa fram på hennes kinder. Janne satt med böjt huvud och svettades i bänken. Rektor Gladh såg nollställd ut. Från Anders bänk började viss oro förmärkas. Hans ansiktsfärg var lika hög som Fransiskas men i helt andra kulörer. Blekt grönaktig kommer sanningen närmast. Det började med långsamma konvulsioner som gick i vågor från magtrakterna och uppåt, ackompanjerade av återhållna ”glurpljud”. I ett fåfängt försök att hindra det oundvikliga satte han båda händerna för munnen när plötsligt uppkastningen kom i en maktig eruption. Spyan silades under högt tryck mellan fingrarna och gav kaskaden en imponerande spridning. Flickan i grannbänken kastade sig undan i panik för att undgå ytterligare besprutning. Hjort-Lides grammatik låg simmande i halvdigererad havregrynsgröt på bänken. Pennskrinet flödade över av syrlig stinkande vätska. På golvet låg sjöar av Anders maginnehåll. Själv satt han apatisk med långa sega strängar av spya hängande ur ett slappt gap.
Allt tystnade och tiden stod plötsligt stilla. Rektorn reste sig på tå för att få bättre överblick. Han såg konfunderad och misstänksam ut. Fröken Fransiska avbröt sitt bläddrande mot § 101 (starka verb) och bara gapade, precis som Anders.

Den enda som visade sinnesnärvaro och förmådde utnyttja situationen till sin fördel var Janne som nu såg sin chans:
”Fröken! Jag städar upp!”
Som en blixt försvann han ur klassrummet och återvände snart med skurhinkar, trasa och vatten.
Rektor Gladh ville så snart som möjligt återgå till kontrollerad ordning och yttrade från sin position längst bak i klassrummet:
”Engkvist uppsöker skolsyster med det snaraste. Lämna klassrummet. Förhöret kan fortsätta!” Anders lommade iväg på ostadiga ben och med smetigt ansikte. Fröken Fransiska, nu till ytterlighet stressad, återgick till § 101 och verbets konjunktivform. Den milda förhörsterrorn fortsatte. Nackar böjdes mot bänkarna. Läxfuskarna gjorde sig så små som möjligt. Alla utom Janne som glatt och arbetsvilligt torkade och vred ur. Han kände total immunitet. Hellre torka spyor än att torska på starka verb tänkte han och fortsatte med en långsam men noggrann sanering av pennskrin och Hjort-Lides grammatik.
Lektionen gick mot sitt slut. Rektor Gladh drog sig mot dörren. Han gjorde halt vid utgången och blickade ut över klassen. Fröken Fransiska tystnade.

” Jaa” började han lite utdraget. ” Jag tackar klassen och adjunkt Niklasson för mitt besök. Jag vill gärna följa er elever i ert skolarbete. Det är därför jag gör dessa oanmälda besök….. se det i första hand inte som en kontroll utan fast mer som ett pedagogiskt stöd från en rektor för er elever och ett stöd från en erfaren kollega for er, adjunkt Niklasson.” Sen gjorde han en paus och fortsatte, lite harklande, lite besvärat:
”Det var ju tråkigt med Engkvists vomering. Men det är ju influensatider och sjukdom råder ju vi människor inte över.” Han gjorde en paus och vände sig mot Janne som stod och lyssnade med en mörkröd fuktig Hjort-Lide i ena handen och en våt trasa i andra handen. ”Jag vill också vända mig till dig Nordlander: Det var strongt av dig att frivilligt och självuppoffrande städa upp efter Engkvist! Det har du all heder av!” En kort konstpaus, sedan lade rektorn handen på handtaget som en signal till avsked. Som väldrillade cirkusdjur var klassen snart på fötter. Alla stod vid sina bänkar utom Janne som stod på saneringsplatsen vid Anders tomma bank och såg lycklig ut med hinkar och trasor runt fötterna.

”God morgon” hälsade rektor Gladh, öppnade dörren och lämnade klassrummet.