Öbacka

  Öbacka – läroverkets elevtidning på 1940-och 50-talen.

(En sammanfattning av denna artikel publicerades i Jubil-Extra  2013)

obacka11941 kom första numret ut av en ambitiös tidskrift av och för eleverna vid läroverket i Härnösand, som gavs ut av Läroverksföreningarnas Samarbets-kommitté som presenteras under egen rubrik på denna hemsida.

Fr o m 1950 står som utgivare ”läroverkets elevkår, Härnösand”.  Då hade skolan en ny rektor, Sven Silén, blivande biskop.

Redaktören för det första numret av Öbacka, Sven Broman kommenterade: Har kommittén ett sådant självförtroende, att den anser, att den här ekonomiska akvilibrist- och balansakten, som heter Öbacka, lyckas i år, då kommer den att gå långt. Men god fortsättning!). Tidningen levde i 20 år (vackert så! – sista numret kom ut 1960) men huvudredaktören ”gick ännu längre”: Han blev chefredaktör för Teknikens Värld, chefredaktörÅret Runt och förlagsredaktörÅhlén & Åkerlund. Under hans tid på Året Runt gick tidningen från en upplaga på 46 000 till        355 000 och blev Sveriges största veckotidning. Sven Broman fick 1979 Stora Journalistpriset, vilket han såg som en eloge för hederlig förströelsejournalistik.. Han ger i sina memoarer även lite bilder från sin skoltid: Det handlar om kärlek… Minnen från ett liv i tidningsvärlden, WoW 1983.

Tidningen i A4-format omfattade 20-28 sidor med färgglatt omslag.

Initiativet till en egen tidning togs av ordföranden i nykterhetsföreningen Sirius, Lars-Erik Melldahl vid ett möte 20/10 – 41. Sven Broman skrev i sina memoarer, att han blev medlem i HGF (Härnösands Gymnasieförening). ”Det fanns en viss litterär tradition i föreningen som vi livade upp. Jag utsågs till redaktör för en skoltidning som skulle ta vara på det aktuella litterära och konstnärliga intresset i skolan.” (s 25 f). Första numret inleddes med en förhoppning från Ludvig Nordström, att tidskriften ”skall få framgång inte bara bland era jämnåriga utan även hos de vuxna, bli ett handslag och ett löfte om gemensam strävan till Norrlands bästa.”

obacka4Redaktionen för det första numret, som kom ut redan till julen 1941, deklarerade att den ”haft ordet kvalitet som ledstjärna. Vi anser oss inte ens ha kompromissat.” Den tillfogade ett tack till några framstående kulturpersonligheter som riktat ”allvarliga men välmenta ord till den unga läsekretsen.”

Vid första kommittémötet efter det att Öbacka kommit ut räknade man med en vinst på ”minst 150 spänn”. Samtidigt framfördes anklagelser mot tidningen, ”underblåst av hr Melldahl.” Det vore intressant att veta vad kritiken gällde.

I vart fall fann inte alla samma intresse för ”välmenta ord”. Samarbets-kommittén beslöt i sept. 1944 att redaktörerna skulle få ”ett visst område att sköta”. Vid sida av chefredaktör och ekonomichef utsågs en redaktör för ”allvarligare avdelningen” två för ”lättare avdelningen”, en bildredaktör och en idrottsredaktör.  Den redaktionen skrev i ingressen att innehållet är blandat. ”Alltför blandat tycker någon måhända. Men vi får inte glömma att ungdomen i allmänhet och gymnasisten i synnerhet rymmer både allvar och glädje, pendlar mellan de djupa livsfrågorna och den sorglösa, ohämmade munterheten. Detta ger klaven till Öbackas mångskiftande innehåll.”

1944 och -45 tillhörde Leif Mutén redaktionen. Han har beskrivit att ”det svåruppnå-eliga idealet var Pegasen”, som kom ut vid h a l i Uppsala 1928-1966. Där stod HGF:s systerföreningen Artis Amici som utgivare. Det idealet glömdes efter hand bort – eller valdes bort.

Några citat från redaktionernas presentation av sitt nummer illustrerar nog bättre än en sentida bedömning hur skiftande innehållet varit.

1945 skrev redaktionen: ”En god regel säger att man bör bedöma var sak efter vad den är. Vi skulle vilja säga: döm vår sak efter vad den gör anspråk på att vara. De här publicerade bidragen gör inte anspråk på att vara några mästerverk. Ingen är färdig dikare som gymnasist – även om många vill tror det  – möjligen geniet.  Vi är bara gymnasister och känner vår begränsning.”

1946 skrev redaktionen enbart: ”Förlåt!  Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas.” (Även om kraften (förmågan) saknas är viljan lovvärd.)

1947 förklarar redaktionen om årets utgåva: ”Vi vill inte påstå, att den är märklig på något sätt. Ni får ta den för vad den är – en skoltidning. Redaktionsmedlemmarna liksom medarbetarna har varken varit erfarna eller mogna, men alla har försökt göra sitt bäst.”  Ett gemensamt tema för inslagen är ”gemenskap. Gemenskap i klassen, i kamrat- och föreningslivet o.s.v.”

1949 hade redaktionen andra ambitioner. ”Artiklar av intresse enbart för läroverkets elever har i möjligaste mån undvikits och litterära ting har beretts så stor plats som möjligt.”

1950 ansåg redaktionen att tidningen genom åren ”i stort bibehållit sin strikta och något litterära stil”. Men redaktionen hade ändå strävat efter att göra Öbacka ”mer tillgänglig för flera nya läsare.”

obacka31951 instämde redaktionen helt enkelt i denna ambition. Men kompletterade med en recension. ”Årets Öbacka är ganska unik i sitt slag, såväl vad beträffar innehållet som utformningen, och har så till de ngrad förändrat sitt ansikte, att man knappast t ror sig läsa Öbacka, när man läser Öbacka. Tyngdpunkten har denna gång lagts på den dåraktiga, humoristiska och livsbejakande sidan av tillvaron, även om ett och annat allvarligt opus lyckats leta sig väg mellan redaktionens och i sista hand censurens fingrar. Men allt som oftast slinker man sig över humorismens gränser och förirrar sig i det ridiculas träsk- och sumpmarker.” Under stod signaturen Bc [till yngre läsare: enl. dåtidens betygsskala betydde Bc ”icke fullt godkänd”].

1953 frågade redaktionen: Vad är det som gör en tidning populär? Det har mången öbackaredaktion med förtvivlan frågat sig. En blick i de tolv tidigare årgångarna visar, hur de olika redaktörerna ha strävat efter att skapa någonting nytt och originellt på litteraturens område. Ofta ha dessa försök fallit platt till marken. Vår skolas elever och den stora allmänheten i övrigt vill inte gärna ha högstämda litterära försök. Man anser, att en skoltidning skall vara rapp, underhållande och framförallt rolig. På den vägen ha vi i år slagit in, även om några allvarliga bidrag ha fått plats i tidningen.” 1954 skrev redaktionen i samma anda.

1958 konstaterande redaktionen att deras tidning inte är användbar till mycket praktiskt och vädjade: ”Men ärade läsare, bränn icke upp den, den är å andra sidan för bra för det.”

1959 deklarerade redaktionen överraskande: ”Vi i redaktionen har inte bemödat oss om att följa de riktlinjer i fråga om tidningens innehåll, som dragits upp tidigare. Därmed har Öbacka alltså lämnat den lätt konstnärliga och kulturella linje, som hållits tidigare år. Detta är dock en eftergift åt tidningens populariserande.”

1960 presenterades tre textansvariga: en ”redaktör och oansvarig utgivare”, en ”rimsmed och novellist” samt en ”litteraturforskare och vakande öga”. Deras deklaration var kort och gott: ”Med önskan om förståelse…” Vi i redaktionen har inte funnit några skäl föreligga att frångå fjolårets revolutionerande stil, varför vi fortsätter där man slutade.

Bered er alltså på en chock!”

Det skulle föra för långt att i denna artikel försöka återge om redaktionernas deklarationer återspeglas i de publicerade texterna. Sammanfattningsvis kan dock konstateras att 40-talets redaktioner skulle nog inte ha accepterat mycket av 50-talets texter. Och omvänt!

Jag överlåter åt andra att tolka demma utveckling i ljuset av breddad rekrytering till gymnasierna, den allmänna samhällsutvecklingen, vilken målgrupp redaktionen ville imponera på osv.  Jag ger nbara ågra subjektivt valda exempel på stilförändringarna:

Första numrets första artikel har rubriken: ”Gymnasisten och nöjeslivet. Bör något förändras? Tre framstående kulturpersonligheter yttra sig i den evigt aktuella frågan.” De är Alf Ahlberg, Torsten Bohlin och Torsten Tegnér. Det ingick på den tiden i biskops tjänst att för alla gymnasier i stiftet vara ”eforus” (ung. överinspektor), det kan vara ett skäl att han tillfrågades. Han uppehöll sig utförligt vid riskerna med modern dans. Han skrev om ”den fruktansvärda ansvarslösheten på våra offentliga dansbanor. Han varnade för föräldrafria bjudningar. Han slutade: ”minnens att livsglädjen blommar bäst på livsallvarets grund.”

Pikant att sonen Torgny i samma nummer planerar just för dans, om än med ”högklassiskt program”! Av Samarbetskommitténs protokoll framgår, att två av de åtta föreningarna, Lychnos och Sirius, ”principiellt äro emot anordnandet av danstillställningar”. (14.1.-42 – det var alltså föreningarna som verkade för de kristna resp. de nyktra idealen.) I texten på denna hemsida om Samarbets-kommittén återspeglas hur debatten om dans återkom flera gånger.

obacka2Även Öbacka 1942 inleddes med en uppmaning från Torsten Bohlin till gymnasisterna att våga vara litterärt skapande. ”Misstro aldrig Edra egna möjligheter!”

Under de första årgångarna skaffade ändå redaktionerna bidrag av olika författare och andra kulturpersonligheter: Ludvig Nordström, landshövding Arthur Engberg och domprosten Gunnar Hultgren, chefred. för Idrottsbladet Torsten Tegnér och biskop Manfred Björkquist. Nils-Johan Höglund har berättat att numret 1945 inleddes men en dikt av Bertil Malmberg, ”som vi beundrade kanske mest för hans radiopjäs Excellensen, vars innehåll låg helt i tiden med dess spänning mellan  ideologi och idealism.” Beredskapsandan kom till uttryck i artiklar av några höga officerare.

Viktigare var att också gymnasister fick publicera både noveller och dikter. Mest framgångsrik av poeterna blev nog Staffan Larsson. Idrottskrönikor förekom i alla nummer med rafflande referat från triangelmatcherna mot läroverken i Sundsvall och Hudiksvall t ex. Naturligt nog med tanke på vilka som låg bakom tidningen återkom också presentationer av vad föreningarna gjort och planerade. Men också minnen från skolan under 1870-talet till 1900-talets början. Enkätfrågor om det är för långa läxor, varför man vill ta studenten och om hur idealläraren och idealeleven ska vara beskaffade lockar fram leenden. Ett nummer innehöll en artikel om hur en gosse i realskolan såg på gymnasisterna, ett annat nummer återgav två dikter ”från realskolan”. Efter några år blev innehållet lättsammare. Något år utlystes t ex en Luciatävling och kåserier och skämtnotiser flöt in.

Ska jag subjektivt välja en artikel som fastnat i minnet så blir det en anonym skildring 1956 av hur en flicka med stöd av vänliga föräldrar förbereder sig för sin första skoldans, inte blir uppbjuden en enda gång under den långa kvällen och sedan står utanför hemmet inför det värsta: att behöva berätta för de förväntansfulle föräldrarna hur det varit. Stilistiskt mycket skickligt, mänskligt gripande, tidlös.

Sven Broman hade pekat på det ekonomiskt vanskliga i att driva en tidskrift av detta slag. Man imponeras av hur annonsakvisitörerna lyckades få ihop drygt 60-talet annonser i nummer efter nummer. En tidstypisk annons är värd att bevara. En kem-tvätt varnade. ”Vi tvätta endast förkrigsprodukter” .

PS: En fråga jag inte vet svaret på är hur tidningen såldes. Här kan nog flera läsare lämna svar. Men lita inte på att någon annan svarar – de litar på dig!

 

Alla årgångar av Öbacka förvaras på landsarkivet i Härnösand liksom förstås på de bibliotek som tar emot pliktleveranser, t ex Uppsala universitetsbibliotek.